söndag 14 september 2014

Dravel

Jag var på middag igår med min pappa, lillebror och våra gamla göteborgsgrannar från nittiotalet. När notan skulle delas upp (trerätters för tio personer plus champagne, vinflaskor och drinkar) protesterade pappa och betalade allt. American Express och obekväma arbetarklassvänner. Det är snällt av honom att han gör så men jag vet att han egentligen bara vill showa. Han är alltid sådär, slänger upp plånboken på bordet trots att det egentligen gör mer skada än nytta. En gång var han på middag hemma hos några gamla vänner och efteråt sa han till mamma att han inte tycker att de har något gemensamt med dem längre. Varför då? Det var ju jättetrevligt! Ja, men de hade ju sparat i en månad för att kunna bjuda oss på god mat och det känns jobbigt. Finns det inte något begrepp för det här? Typ att ha dåligt samvete för att man tjänar mycket pengar? Jag är glad att han röstar på FI i alla fall och njuter av att överraska fördomsfulla personer med den informationen.

Pappa gav mig för övrigt blommor och parfym igår bara sådär, han räckte fram en Sephorapåse som stått inklämd bland alla mina flyttkartonger han kört ner till Göteborg. Jag är glad och tacksam men är ändå lite orolig för att jag blir bortskämd. Framtida äkta makar kommer få svårt att stjäla mitt hjärta från honom, när det väl kommer till kritan. Jag pratar om att jag vill leva med en fattig poet och ligga på en smutsig trasmatta och titta in i hans ögon fem minuter innan ett barn blir till, men sanningen är ju att den där trasmattan helst ska bo på Mariatorget och att han ska kunna ta med mig på frieriweekend till Paris.

Det var inte alls det här jag skulle prata om:

Efter middagen gick jag och ungdomarna vidare och drack drinkar och sedan ännu lite längre ner på gatan för att spela biljard. När de var trötta och jag rastlös tog jag en promenad längst Avenyn till Stadsteatern där en gammal högstadiekompis till mig var med sina kompisar. Vi var egentligen inte alls kompisar på högstadiet, vi pratade nog inte i en endaste korridor, men vi har träffats mycket ute på popklubbarna under åren efteråt. Han var en av två poppare i HELA min skola. Alla andra hade Ralph Lauren-tröjor och lyssnade på 50 Cent. Jag med.
Vi möttes på terrassen där han och hans två kompisar satt. Så himla trevliga kompisar. Den ena frågade mig, efter att jag sagt att jag pluggade litteraturvetenskap, vad jag skriver för något. Hur visste han att jag skrev? Jo men det antog han bara. Fint tycker jag.
Den andra erbjöd jag en cigarett när han inte hittade sina i tygväskan (classic) och han blev helt överlycklig. Tackade och pussade mina händer. När jag senare frågade en väldigt hes tjej om hon hade ont, det lät som att hon hade ont, vände han sig om till mig och gjorde en stor grej av vilken fin människa jag var som ställde en sån fråga. Han sa att han ville ta ut mig på en promenad någon gång nästa vecka och jag blev glad för jag är ju ny och hittar inte så bra. Vi bor nära varandra så det kändes rimligt. När vi senare tog sällskap hem från klubben började jag inse att han kanske inte bara ville bli kompis med mig och då började jag bli lite obekväm. Det här händer inte mig ofta, att någon är gullig mot mig, att vi pratar mycket, och att jag inte är intresserad tillbaka. Jag brukar sätta stopp för trevligheterna tidigt om jag inte vill att det ska gå längre men det kan man ju inte göra när man sitter i ett litet sällskap heller. Jag vet inte riktigt vad jag ska jag göra nu. Han sms:ar, ville att vi skulle ta sällskap till valvakan, men jag fick tillslut hitta på en ursäkt och stanna hemma. Jag vill verkligen fortsätta hänga med det där gänget så hur ska jag slingra mig ur det här nu?

Det är såklart inget fel med att inte gilla en person bara för att man gillar den. Åh Gud nu fattar jag plötsligt alla dissar jag fått när jag tyckt att vi kommit så bra överens. Over and out /Einstein

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar