Jag har ju då alltså berättat för några nu. Alla från klassen som var på min förfest (dåååååligt beslut för jag lovade honom att inte säga något så nu är vi typ tio pers som måste anstränga oss för att låtsas som ingenting) och de skrek i falsett. Sen messade jag min bästis om att jag hade en hemlis och när hon ringde upp mig stod jag och rökte nervöst över diskhon och berättade allt.
Hon sa: Neeeeeeeeeej, Amanda. Och: Om det här var för ett år sedan hade jag sagt till dig att köra men nu när jag själv är en flickvän känner jag att du måste ta ansvar. Det är synd om den andra tjejen och ni kan inte fortsätta såhär. Prata med honom, han kommer välja dig. Han kommer välja dig, jag lovar.
Det är så känsligt med otrohet och ju äldre jag blir desto mindre avslöjar jag. Tänk om jag bara kunde låta bli istället? Mitt argument att allt är tillåtet i krig och kärlek börjar låta trött för hur mycket kärlek handlar det egentligen om? Hur mycket fylla och kåthet? Hur mycket karaktärslöshet? Det riktiga problemet är hans och det är han som ska ligga sömnlös, inte jag. Men jag fortsätter alltid locka, messa, bjuda in och tjata. Jag har aldrig någonsin satt ner en fot.
Och att jag efter en vårdslös natt i princip pushar honom att göra slut med en tjej jag inte vet någonting om, är det romantik gone too far? Jag vill alltid ha det där lyckliga slutet men varför måste jag alltid ta den absolut krångligaste vägen? Och känner jag ens honom, är jag verkligen säker på att han är något för mig? Eller vill jag bara att det ska bli en filmscen av alltihop för att det är sånt jag dagdrömmer om när jag inte kan sova? Ja. Jag har inte tänkt på det förut men aj vad många gånger jag har blivit bortvald. En ville hellre ha min bästa kompis, en vågade inte visa öppet vad han kände utan ignorerade mig tills han satt ensam framför chatten. En slutade svara efter månader av smäktande kärlek och blev i hemlighet tillsammans med sitt ex igen. Är jag bara ett tidsfördriv och ingen att dö för? Emo </3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar