När man efter en hjärtskärande dumpning börjar störa sig på honom, är det av bitterhet eller förnuft då? Är jag sur och ledsen eller har jag äntligen insett att det bara var i mitt huvud och att det ändå inte hade funkat? Jag tänker på att hans exhibitionism tillsammans med min är bäddat för katastrof, att två stycken egocentriska wannabes inte kan ge varandra tillräckligt med plats. Och visst att jag tycker att hans selfies är snygga men vill jag vara med någon som står och pose:ar varje gång han går på toa eller åker hiss? Han använder könsord också, det är inte okej. Pekar finger på en del bilder, då skäms jag.
Med mina förra pojkvän fick jag alltid kommentarer om att jag blev högljudd och jobbig när jag drack och naturligtvis att jag drack för mycket. Jag och mina kompisar har enats om att göteborgaren aldrig skulle säga så utan att vi skulle vara det där härliga paret som har så sjukt kul tillsammans ute. Men ärligt, hur bra är det att han går ut varje kväll? Framför allt för mig? Han verkar dessutom ha irriterande bra ölsinne, hatar sånt.
Nä, skönt att det är över! :D
Men jag vet hur det kommer bli. Jag kommer försöka vara sval, inte kylig men cool, och inte hälsa på honom det första jag gör. För vi kommer ju ses igen i denna ministad. Jag kommer försöka men jag kommer hålla koll på hans bakhuvud, hans axlar, hans tjejentourage, var jag eller han än är. Och sen kommer jag time:a in ett besök till rökrutan eller toaletten så att vi råkar stöta in i varandra av en superplanerad slump. Och det kommer synas i mina ögon att det inte är över. Och usch, jag kommer röra hans arm sådär som jag alltid gör. Han som är så mycket längre kommer titta åt någon annans håll över mitt huvud och sen kommer han försvinna. Och jag kommer leta upp hans nummer på Eniro igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar